I Finland bor de allra flesta i ett bostadsbolag. Att äga sin bostad i  stället för att ha en andel i en förening ger enligt Paul Nouro, som är boende och styrelseordförande i ett sådant bolag, mer frihet att bestämma över sin egen lägenhet. Kanske till priset av ett svagare boendeengagemang.

Paul Nouro öppnar dörren till sin lägenhet på Kalevagatan, mitt i Helsingfors, bara några kvarter från varuhuset Stockmann, helsingforsarnas träffpunkt sedan decennier. Han är styrelseordförande i bostadsbolaget som äger huset och som lägenhetsägare äger han aktier i bolaget.

I Finland är denna typ av ägarbostad den mest populära boendeformen. Över sextio procent av finska hushåll är bostadsbolag, även om hyresboende har ökat de senaste åren.

– När du köper en bostad köper du egentligen aktier som berättigar till innehav av bostaden. Det är bolaget som äger huset, säger Paul Nouro.

I Sverige äger vi sällan bostäder för att enbart hyra ut dem, vilket bland annat beror på att en bostadsrättshavare  behöver föreningens tillstånd vid uthyrning. I Finland ser det annorlunda ut för dessa bostäder som mer liknar ägarlägenheter. Och en person kan äga flera stycken för uthyrning.

– Du behöver inte bo i lägenheten själv, och det är tillåtet att hyra ut den som du vill, säger han.

I hans hus har styrelsen ändå starkt rekommenderat att inte använda lägenheter till korttidsuthyrning, som Airbnb.

Paul Nouro äger ytterligare två lägenheter som han hyr ut. Bolagets disponent, som fastighetsförvaltaren kallas i Finland, Tom Siljamäki hyr ut fyra lägenheter i Helsingfors. Enligt Paul Nouro och Tom Siljamäki fungerar marknaden så pass bra att det finns tusentals lediga hyreslägenheter i Helsingfors.

– Det kan till och med vara svårt att hitta hyresgäster eftersom utbudet är så stort och ekonomin har varit lite dålig. För några år sedan sjönk hyrorna på grund av utbudet och covid. Studenterna stannade hemma under pandemin och de fyller annars marknaden ganska bra, säger Paul Nouro.

Jag brukar alltid engagera mig i styrelsearbetet, och ärligt talat är det ofta lätt att komma in.

Huset på Kalevagatan har 29 lägenheter i fem våningar, med fyra affärslokaler på gatunivån. Som så ofta i innerstan gömmer huset en innergård med lite grönska. Paul Nouro har bott i huset i 25 år, och har varit ordförande de senaste 20 av dem.

– Jag brukar alltid engagera mig i styrelsearbetet, och ärligt talat är det ofta lätt att komma in. Det finns inte mycket konkurrens. Med positionen kommer också ansvar, på gott och ont. Samtidigt som du får vara med och bestämma hur husets affärer ska skötas, kan du ibland bli inblandad i sådant du kanske helst skulle velat undvika, som en vattenskada eller en störande person i huset.

Själv bor han i en lägenhet som precis renoverats på grund av en vattenskada. Renoveringen täcktes dock av en försäkring så att bostadsbolagets ekonomi inte påverkades.

I bostadsbolaget är det bolagsstämman som beslutar om styrelsens förslag. Det viktigaste beslutet handlar om bolagsavgift.

– Avgiften täcker värme, förvaltning och städning, men inte investeringar eller renoveringar.

Ska föreningen fixa ett tak måste det beslutas om i ett separat finansieringsvederlag, säger Tom Siljamäki.

– Allt har blivit dyrare på senare år, även om det har stabiliserats lite nu. Månadsavgiften baseras på antalet kvadratmeter och hos oss är det ungefär motsvarande 45 kronor per kvadratmeter och månad. Det är ganska lite, säger han.

Styrelsen består av tre personer, varav Paul Nouro är en. Tidigare hade de en styrelse med fem medlemmar men både Paul Nouro och Tom Siljamäki föredrar en liten och aktiv grupp i styrelsen för effektivitetens skull. De är ett radarpar som kommunicerar om fastigheten regelbundet. 

Annars är det få som engagerar sig, enligt Paul Nouro. Som exempel berättar han att när fastigheten firade sina 80 år med lite dryck och umgänge så var det bara sex personer som dök upp.

– Vi har haft städdagar en gång om året, men eftersom det mest bara var  styrelsemedlemmarna som var på plats har vi tagit bort det. 

Enligt Paul Nouro handlar det nog inte om boendeformen utan helt enkelt om kulturen i landet. Särskilt i landets största stad.

– På landsbygden är det vanligare att folk känner varandra bättre men här i stan är det annorlunda, säger Tom Siljamäki. 

– Folk vill gärna hålla sig för sig själva, tillägger Paul Nouro.

Efter tjugo år som styrelseordförande har han sitt motto klart.

– No news is good news.