Sorg, stress och oro – att separera är sällan ett lätt beslut. Dessutom kan ekonomin göra det nästintill omöjligt att gå skilda vägar, det visar en färsk undersökning från SBAB. En av dem som nyligen har erfarit allt detta är trebarnsmamman Joanna Pemsel.

Att gå skilda vägar är ingenting de flesta föräldrar gör lättvindigt. Dessutom är det dyrt, och de senaste årens lågkonjunktur har inte gjort det lättare. En undersökning från SBAB visar att en 40-årig tvåbarnsförälder med en medianinkomst inte har råd att köpa en genomsnittlig trea i någon av Sveriges 25 största kommuner.

– Att separera kan vara något av det svåraste och mest känslomässiga någon kan gå igenom. Barnen kanske måste börja i ny skola och som singelförälder blir du ensam med kostnader som tidigare delades. Att i den här situationen behöva jaga ett nytt boende kan vara oerhört stressande, säger Catharina Henriksson, presschef på SBAB.

I undersökningen har SBAB utgått från det genomsnittliga bostadsrättspriset och medianinkomsten i de berörda kommunerna. Av sammanställningen framgår att varken män eller kvinnor, givet dessa förutsättningar, får kalkylen att gå ihop – detta trots att bostadspriserna över lag har sjunkit något sedan toppnoteringarna våren 2022.

– Att bostadspriserna har sjunkit underlättar inte om det är en direkt följd av att räntan har blivit högre. Dessutom motverkas lägre priser av ökade avgifter i föreningarna och av högre levnadsomkostnader, understryker Catharina Henriksson. 

En av många som vet vad det kan innebära att separera, både känslomässigt och ekonomiskt, är trebarnsmamman Joanna Pemsel. Efter en 15 år lång relation gick hon och barnens pappa skilda vägar förra hösten.

– Det har varit en otrolig stress, berättar hon.

Innan separationen bodde Joanna Pemsel och familjen i en villa i Furulund i Kävlinge kommun. Hon säger att det är ett mysigt bostadsområde med egna skolor och föreningsliv och att hennes förhoppning var att kunna bo kvar.

– Barnen har vuxit upp där och känner sig hemma. Men det är ett väldigt homogent område med kärnfamiljer och medelinkomsttagare, och priser därefter. Jag har en helt vanlig lön, men det slog hårt mot kalkylen att jag har tre barn. Jag var inte ens i närheten av att kunna köpa någonting där, berättar hon.

För barnens pappa såg kalkylen annorlunda ut. Han tjänar mer och kunde ta större lån vilket gjorde att han kunde köpa ett radhus i Furulund.

– Det kändes väldigt skönt att barnen skulle få ha en bas kvar i området. Men jag kände bara att ”var ska jag ta vägen?”, säger hon.

Hon övervägde alla möjliga alternativ. Och även om hon var inställd på att sova i en bäddsoffa i vardagsrummet behövde hon fyra rum för att ge sina barn på 7, 10 och 13 år sina egna utrymmen. 

– Situationen under en separation är mycket jobbig, inte minst för barnen. Så jag ville hitta en långsiktig lösning, men det kändes mörkt, säger hon.

 Vändningen kom när hon fick höra om ett bostadsrättsradhus på 82 kvadratmeter som skulle säljas i en grannby. Bostaden var på två rum och kök med stort renoveringsbehov, men Joanna Pemsel såg möjligheterna i att göra om källaren och vinden till sovrum. 

– Jag visste att det skulle innebära väldigt mycket jobb att renovera huset, men jag hade råd med det och tänkte att jag kunde värdera upp det efter hand och låna mer för att fortsätta renovera. Som en trestegsraket, säger hon.

Joanna Pemsel köpte huset och fick tillträde till det i mars i år – därefter ägnade hon all sin vakna tid åt att göra det till ett beboligt hem för sig och sina barn.

– Det är något av det tuffaste jag har gjort. Det var bara att kavla upp ärmarna och ta fram pannbenet, säger hon.

Med en knaper budget, sett till projektets omfattning, kunde hon inte anlita någon för allt, utan behövde sätta sig in i och förstå vad som kunde lösas på egen hand.

– Jag tog in hjälp för badrum, montering av kök och dragning av elen som visade sig vara undermålig och osäker för barnen. Ingen i min familj är hantverkare och vi har inga sådana kontakter, så vi fick staka oss fram och titta mycket på Youtube, säger hon.

När det var som stökigast hade familjen en campingtoalett i källaren och ett enda eluttag som de fick dra en förlängningssladd från. Vatten fick de hämta utomhus hos en granne. 

– Om jag hade vetat hur det skulle vara, praktiskt, ekonomiskt och känslomässigt, skulle jag inte ha tagit mig an ett sådant projekt. Men å andra sidan är jag nu tacksam för att vi har ett hem som vi kan stanna i och där alla har fått sin plats, säger hon.

Nu har Joanna Pemsel och barnen bott i huset sedan i maj. Allt är inte klart, men det börjar närma sig. Och tack vare renoveringen har hon lyckats omvärdera huset och sänka sina lånekostnader. Hon berättar också att den värsta turbulensen efter separationen har lagt sig. Hon mår bättre, barnen mår bättre och huset har börjat kännas som ett hem. 

Några tips till andra som står inför en separation tycker hon är svårt att ge – alla har så olika förutsättningar. Vad hon däremot kan dela med sig av är känslan av att vara ute på andra sidan och känna sig stärkt.

– Jag minns när min yngsta frågade hur vi skulle kunna bo i ett hus där allt var sönder och trasigt. Då gick mitt hjärta i tusen bitar. Men så bara för en vecka sedan frågade han mig hur jag hade kunnat laga allting och göra det så fint. Jag kände en sådan styrka i det, en tilltro till min egen förmåga – att mamma ordnar det här!