Du ska gå ut med soporna och hör grannen i trappan. Då väntar du innanför dörren tills kusten är klar – ett beteende du delar med ett stort antal människor. Medan andra i stället väntar på att få träffas och prata.

Trots att du inte är en utpräglad enstöring eller har något emot dina grannar, undviker du dem. Beteendet kan verka något märkligt, men förklaringen kan delvis ligga i den svenska kulturen. Det menar psykologen Katarina Molin.

– I Sverige är vi individualiserade, bor ofta i ensamhushåll och klarar oss mycket själva. Vår samhälleliga uppbyggnad gör att du inte behöver skapa relationer genom att småprata. Därför blir vi inte tjenis med våra grannar, säger hon, som arbetar på KBT-psykologerna i Uppsala och har 15 års erfarenhet av den mänskliga hjärnans emellanåt snåriga insida.

Svenskarnas bristande förmåga till interaktion backas upp av forskning:

– Studier visar att svenskar inte är så bra på att småprata jämfört med många andra kulturer, där det är vanligt att de börjar småprata i köer eller på bussen. Vi blir osäkra, vet inte vad vi ska prata om, och även om vi vet, finns det inget behov av att prata – och vi vill heller inte störa de andra. Så det blir enklast att stanna kvar, innanför dörren, säger hon.

Däremot skulle vi i själva verket må bättre av att slå upp dörren och kliva ut, konstaterar hon. 

– Många bor ensamma och alla de där små, sociala interaktionerna mår vi bra av. Att stå kvar vid nyckelhålet kan också bli lite av en vana. Nästa gång missar du kanske bussen för att du inte vågade gå ut? Så bara stig ut och passa på att öva på småprat. Le lite, heja! Det kan påverka dagen i en positiv riktning för er båda.