Från marginaliserad boendeform till en av landets mest populära – bostadsrätten fyller 90 år i år. Och på den resan har bostäderna fått badrum, hiss och tvättstuga.

På Stockholms slott den 31 januari 1930 lades lagförslaget om bostadsrättsföreningar fram för Sveriges riksdag av det kungliga majestätet. Den nya lagen skulle göra det möjligt att äga sitt boende, en del av den bubblande nybyggarandan.

Arbetet att bygga folkhemmet hade tagit sin början redan under 1800-talet, då det krasst konstaterats att de dåliga bostäderna var främsta skälet till varför så många utvandrade till USA. Det krävdes en förändring.

Men bostadssituationen för många ur arbetarklassen var fortfarande usel åren efter 1900. Myndigheterna började ta mer ansvar för bostadsfrågan med egnahemslån och bostadsutredningar. Successivt revs omoderna fastigheter och ersattes med moderna, funktionella bostäder. Det kooperativa bostadsbyggandet som SKB, Stockholms Kooperativa Bostadsförening, och HSB stod för bidrog också starkt till utvecklingen och lägenheter försågs med badrum, varmvatten, gasspisar och tillgång till gemensam tvättstuga. Men eftersom det byggdes för vad man såg som framtidens livsstil, var köken ofta väldigt små.

– Tanken var att folk inte skulle laga så mycket mat hemma utan få med sig mat hem från en central, kanske som halvfabrikat. Det fanns en stor tilltro till industrialiseringen av mat. Fokus i livet skulle vara på arbetet och familjen, säger Jonas Engman, intendent och etnolog på Stiftelsen Nordiska museet.

1930 kom så möjligheten att själv äga sin lägenhet.

– Tanken var att det skulle vara ett billigare boende som du hade mer inflytande över än en hyresrätt. Att själv vara delägare skulle skapa mervärden och minska underhållskostnaden, säger Göran Olsson, Bostadsrätternas tidigare vd.

Att ta över sitt hus och renovera det visar vad människor kan åstadkomma. Rena ruckel blir till pärlor.

Men det blev ingen rusning till den nya boendeformen.

– Det var ytterst få som hade möjlighet att bo i bostadsrätt. Varje försäljning skulle godkännas av hyresnämnden, och priset fick inte vara högre än vad man gett. Och möjligheten att låna pengar för att köpa en bostadsrätt fanns inte, säger Göran Olsson.

Först 1969 släpptes priskontrollen, och marknaden började ta fart. Men att låna pengar var fortfarande närapå omöjligt, eftersom bankerna inte såg bostadsrätten som en bra säkerhet.

I slutet av 1980-talet släpptes kreditregleringen. Prisutvecklingen sedan dess har vida överstigit inflationen. På 1970-talet var priset för en tvåa, halvmodern utan bad, cirka 40 000 kronor i Stockholm. Samtidigt har förutsättningarna kraftigt förändrats.

– När bostadsrättslagen kom var den tänkt för en betongkloss på ett gärde med en styrelse som bestämde i stort sett allt. Det som har drivit på utvecklingen är att vi har blivit mer individualistiska. Vi betalar betydligt mer för våra bostäder i dag och då vill vi också själva bestämma, säger Göran Olsson.

På 1970-talet präglades bostadsrätten av en kollektivistisk nybyggaranda, där man umgicks och arbetade med fastigheten tillsammans.

– Runt om i landet fanns föreningar som tagit över sina hyreshus och där man såg hur de jobbade tillsammans på helgerna. Föreningarna tog över fastigheterna billigt och det var ett gemensamt projekt att förbättra sitt boende, säger Göran Olsson.

Den stora nyproduktionen av bostäder fortsatte fram till 1990-talet. Toppen nåddes åren runt 1970, med 110 000 nya bostäder per år.

– Det var statliga lån som finansierade bostäderna till 99 procent. En procent stod medlemmarna för genom insatser. Numera står medlemmarna för 75 procent och resten ligger i lån hos föreningen, säger Göran Olsson.

I dag är bostadsrätten en av Sveriges vanligaste boendeformer och 33 kommuner har fler bostadsrätter än hyresrätter. Över hälften av dem ligger i Stockholms län.

– För mig är det ett ideal att människor ska äga sin egen bostad. Jag omhuldar att det ombildas hyresrätter och jag har aldrig hört någon som ångrat sig. Att ta över sitt hus och renovera det visar vad människor kan åstadkomma. Rena ruckel blir till pärlor, säger Göran Olsson.

Bostadsrätten har anklagats för att vara kollektivistisk eller socialistisk, men i takt med förändringar som större möjligheter att hyra ut i andra hand och frihet att själv bestämma planlösning, har boendeformen moderniserats.

– Bostadsrätten har genom utvecklingen på 1990- och 2010-talet fått en mer ägarliknande karaktär, med mer individuella rättigheter, säger Göran Olsson.

Utvecklingen har också förändrat synen på bostaden. I dag är boendet en del av det vi använder för att visa vilka vi är, menar Jonas Engman.

– Framförallt handlar bostaden om självförverkligande, vi visar upp oss och bostaden är en del av identiteten, den visar vem jag eller vi är i den sociala strukturen, säger Jonas Engman.

Utvecklingen går på tvärs med såväl folkhemsidén som hållbarhetstänket.

– Det första vi ville ha då var ett drägligt boende. I dag renoverar vi kök så fort vi flyttar in, även om det inte behövs. Det är självförverkligande kopplat till status.

Hur bostadsrättsföreningen är organiserad och hur arbetet med att driva den läggs upp varierar stort.

– Vi ser i dag en enorm bredd. Det finns föreningar där umgänget är minimalt, medan många bostadsrättsföreningar har stark gemenskapsanda, med middagar i samband med stämman och städ- och trädgårdsdagar. Det fina är att du själv kan vara med och påverka hur du vill ha det.